Gungvurpa med volt

Idag har jag gjort det. Ringt 112 för första gången i mitt liv. Vi ska precis gå in och äta lunch men Philip vill absolut göra ett sista gung med hopp. Bara ett sista...slå världsrekord... Jag står bakom gungan och ger lite startfart. Han får upp mer fart och sedan, precis i hoppet, går något snett. Han får bakåtrotation och landar med en duns. Rakt på nacken med benen upp i luften. Han fortsätter med en bakåtkullerbytta och hamnar på knä. Tusen tankar far genom huvudet. Hur mycket är kraschat? Sätter mig ner på marken. Håller honom stilla. Inte medvetslös. Jag frågar var han har ont, men får inget konkret svar. Jag frågar om han kan röra benen. Han säger bara mamma nu kan jag inte ens andas. Då plockar jag fram mobilen och slår 112. Pratar först med SOS-tjejen som kopplar mig vidare till en sjukvårdare. Philip gråter och vill absolut inte åka någon ambulans. Inte heller träffa någon läkare. Jag säger att det kanske är Melvins pappa som kommer i ambulansen. Då skiner han upp en smula och bränner av ett ynkligt leende. Jag klämmer på benen och frågar om det känns. Först nej och sedan jo kanske. Morfar kommer upp som mentalt stöd. Det känns som en evighet innan ambulanskillarna kommer runt på vår baksida. De undersöker nacke och rygg och ställer frågor. Allt verkar okej. Tack och lov. Killarna frågar om Philip vill åka med in till sjukhuset i alla fall för att låta en läkare titta på honom. Det vill han inte. Men han tummar med ambulanskillen på att om han får ont eller blir illamående så måste han säga till. Philip reser sig och går på vingliga ben och med stela axlar runt till framsidan. Där vinkar vi till ambulanskillarna som slår igång blåljuset bara för oss och åker på nästa körning. Philip säger att han inte ska gunga så högt på en hel vecka. Jag tänker att gunghelvetet ska plockas ner. Resten av dagen och kvällen spenderade vi i soffan med glass, festis och film. Nu sover skatten och i mina tankar snurrar bara bilden av kraschen och "tänk om... tänk om..."